Jag har hållit hennes hand, kämpat på samma lag, följt i hennes cykelspår, druckit ur hennes föräldrars barskåp och trots att det bara är minnen finns hon fortfarande i mig. Jag känner hennes smala spretiga fingrar och nerbitna naglar i min hand. Hennes mjuka vita fräkniga kinder mot mina läppar och alla hennes dofter och alla hennes ord med alla dess betoningar. Alla skratt.
Det är något särskilt med henne. Hennes sätt, hennes rörelsemönster. Hon är bestämd men osäker, stark men skör hon får dig att känna dig oersättlig, hon visar men döljer hur viktig du är, hon tillägnar texter. Hon får dig på fall.
1 kommentar:
du är så fin. det är inte ofta någon tillägnar mig något så, tack! verkligen. <3
Skicka en kommentar