Hon pratar mycket. Jag bara lyssnar när hon förklarar för mig att jorden en gång var täckt med is och att vulkanerna tinade upp vår planet; utan några invändningar. Det är inte så konstigt att hon pratar så mycket, efter ett 70 årigt liv har man mycket att berätta.
Hon har ett födelsemärk vid näsroten som hon är stolt över för att hennes pappa hade ett likadant, hon har alltid nära till tårarna, både de glada och de ledsna. Hon tackar Gud i var och varannan mening, hon sparar som ingen annan, hon är min pappas mor, min farmor och jag älskar henne.
Den röda tråden i farmors liv är hus. Hennes far var byggherre så hus byggande var inget nytt för henne då hon 17 år och nygift började bygga ett litet trähus med sin man. För att sedan riva det och bygga ett stort tegelhus. Hon älskade detta tegelhus, så när hon fick lämna det p.g.a. krig ville hon ta sitt liv. Tack och lov gjorde hon inte det och några år efter kriget började hon och hennes andra hälft bygga på två nya hus.
Husen står nu färdiga och vem vet vad deras öde är, det jag vet är att de representerar allt de farmor tror på. Men hade hon själv fått välja hade inte den röda tråden i hennes liv fått vara hus, inte på detta sätt i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar